hade två olika mardrömmar i natt.
den första var att jag blev tjallad på av en arbetskompis - vi får inte ha vår mobil med under arbetstid. (om den är med ska den vara avstängd. men det finns nog en hel del som bryter mot den regeln. och det är ju inte så att jag ringer på arbetstid eller så. utan har mest med den för att sen på min korta kaffepaus inte ska behöva slösa ett par minuter på att först hämta den från omklädningsrummet från mitt låsta skåp och sen ännu föra den tillbaks innan jag går ner igen. jag menar, kaffepausen är ju ynka 12min och på den tiden ska man hinna äta något också...) men ja, jag blev ertappad och chefen blev informerad och jag fick bli ett levande exempel på att man inte ska bryta mot regler. chefen var 'väldigt besviken' på mig. jag försökte, tror jag, förklara mig och påpekade att även fast jag har min mobil med mig under arbetstid så gör jag mitt jobb mer än bra. men istället fick jag bara onda blickar, av chefen och av mina arbetskompisar (som säkert alla just då hade sin mobil i fickan...) och jag kände mig liten och ynklig.
i den andra drömmen skulle jag gå på robbie williams konsert med min kompis. när vi köpte biljetter kunde man välja mellan parkett och sittplats. det gick på finska, alltså var det permanto och parveke (iaf i min dröm). vi valde permanto och var säkra på att det betydde att vi skulle få springa ikapp med andra galna fans för att få en bra plats nära scen för att på kortaste möjliga avstånd få dregla över hottisen på scen.
när vi väl kom till arenan visade sig att våra armband (dvs biljetterna) inte gav behörighet till parketten utan vi blev hänvisade till sittplatserna. men jag vägrade. jag försökte (även här) förklara mig, att jag en gång förr suttit på konsert och då inte sett knappt något för platserna var så långt borta från scen och väldigt högt uppe. jag sa att vi ju hade betalat rätt pris, alltså den summa som berättigade till den plats vi alltså ville ha, nära scen. efter lite tårar fick vi äntligen vår vilja igenom. men då hade ju redan en hel del av dom galna fansen lyckats ockupera alla bra platser närmast scen. men som tur var är min kompis rätt liten, så hon ålade sig fram under folks armhålor, med mig i kölvattnet, och vi lyckades på något vänster komma oss fram till scen. så sist och slutligen var det ingen mardröm, när vi sen fick skrika oss hesa och dö när robbie sjöng för oss. men ett helvete var det i drömmen iaf och jag kände mig så liten på jorden. än en gång.
den här låten spelades genom hela drömmen, av och till, som en röd tråd:
