jag är, och har alltid varit, något av en ensamvarg.
missförstå mig rätt nu. jag älskar mina vänner, dom få som jag verkligen kan kalla vän. men, och det är ett stort men - jag trivs bäst med vänner (i plural), i grupp, där jag inte behöver ta en stor plats. när det kommer till att umgås på tumanhand så känner jag mig inte alltid på topp. kanske för att jag känner att jag inte räcker till.
väldigt ofta känner jag inte för att prata mycket, bara vara, lyssna, iaktta. andra gånger kan man dock inte få tyst på mig.
men allt som oftast är jag den som kanske ses som blyg, vilket jag i grunden inte är, men som sagt, jag vill inte ta för mycket plats.
jag har aldrig varit typen som hängt hemma hos någon kompis, kollat film, druckit kaffe, pratat strunt. kanske spelar jewel en stor roll där - har inte velat vara borta hemifrån efter en hel dag på jobbet.
men, nej, jag använder inte min hund som en ursäkt. det har bara alltid varit så. jag trivs bra hemma helt enkelt.
varför bjuder jag inte hem folk då, om jag ändå vill umgås med vänner? samma skäl där antar jag, trivs bättre i grupp än på tumanhand. inte ofta man kanske bjuder hem fler än en på samma gång, om det inte är fråga om fest. eller?
äh. det har aldrig bara varit jag, att bjuda hem folk. varför vet jag inte.
dock när det kommer till att göra något - gå på promenad, gå på stan, ta en runda i matbutiken - då har jag (oftast) gärna sällskap, och då funkar det nog bättre på tumanhand än i grupp.
när det kommer till promenader så älskar jag att ströva runt, titta mig runt, andas frisk luft och bara vara. prata går bra då, oftast tömmer jag hjärnan på en promenad - är jag ensam skriver jag blogginlägg i hjärnan, har jag sällskap så går munnen i ett. men problemet jag har med promenader är att jag oftast går långsamt. när andra vill gå powerwalks och förbränna fett, vill jag gå långsamt och som sagt, njuta.
ofta när jag och jewel är på kvällspromenad kommer jag på mig själv med att stirra in i folks lägenheter. inte så att jag står utanför fönstret och andas imma på rutan. mera att jag på håll ser var det lyser och funderar vem som bor där, hur dom har inrett, vad dom är för personer och sånt. en iakttagare helt enkelt. kanske därför jag trivs så bra bakom kameran.
ofta har jag hamnat tacka nej till trevliga påhitt p.g.a. ryggen. för ett par år sedan gick största delen av vintern åt till att vara hemma, då önskade jag att jag varit den som bjöd in folk till höger och vänster för att bara chilla och hålla mig sällskap. då hade jag mer än gärna tagit emot besök, just för att jag inte hade möjlighet att vistas annanstans. istället blev det att jag än mindre hörde av mig till folk, för jag visste ju att jag inte kunde hänga med på alla roligheter som folk var på väg på.
i samma veva lämnade hockeyn, som jag fram tills då hade gått på varenda hemmamatch i flera års tid. det är något jag saknar otroligt mycket - hockeyn, spänningen och atmosfären i hallen.
vart försöker jag ens komma med det här inlägget? ett inlägg som tog sin form i mitt huvud på kvällspromenaden för en timme sen. i mörkret gick jag och funderade på hur saker och ting ändras, hur tiden bara går och vi blir äldre och äldre. jag är avundsjuk på dom som redan har allt under kontroll, som vet vad dom vill ha av sitt liv, som har tagit för sig och gjort precis som dom har velat. dom som vet att familj är deras grej, som skaffat sig en partner och barn. dom som vet att utbildning är deras grej, som gått skola efter skola efter skola. dom som vet att det här, det ska jag göra och gjort det.
kanske vill jag ha sagt, att fastän jag inte alltid hör av mig eller är social, så betyder det inte att jag inte tänker på och bryr mig om mina närmaste vänner och familj. ni är alltid i mina tankar. alltid.
ibland har jag grym flow på och hör av mig till höger och vänster och föreslår det ena och det andra, i form av olika happenings. tyvärr råkar det allt som oftast vara när alla andra redan har planer. så då slås jag ner, då alla andra har planer, and i'm not invited. och börjar om igen från noll.
det värsta är dock när det känns som att någon jag tycker mycket om, blir ledsen på mig för att jag inte hänger på. it's just not me. känner jag inte för att ta plats just då, så kan jag bara inte.
men alla tycks inte förstå det. alla kan inte vara happyhappyjoyjoy heeela tiden, springa hit och dit och hänga här och där och alltid vara glad.
i.a.f. inte jag. men gör det mig till en dålig person?!
många gånger undrar jag hur mitt liv skulle ha sett ut om jag valt en annan väg efter gymnasiet. men jag var så vilsen då. visste inte vad jag ville. vet ännu inte. kommer jag någonsin veta. just nu är jag kanske inte hundra procent med tillvaron, men nöjd är jag ändå.
visst, man ska inte nöja sig med second best eller 99%. men för tillfället är det helt ok.
och jo, jag vet, man ska inte tänka could've, would've, should've. det gör jag inte heller. ofta. jag bara funderar hur det kunde ha blivit. lite.
med detta sagt så vill jag poängtera att när det kommer till ett förhållande så är jag raka motsatsen, av någon konstig anledning. då är jag mer än gärna på tumanhand. inte bara dock på tumanhand. förstås.
men då kvarstår ändå problemet, kommer jag någonsin hitta någon att ha ett förhållande med, när jag är en sån ensamvarg som hellre sitter hemma än flänger runt!?
frågorna är många. svaren är få.
läste du ända hit? duktig ponke!
